Ett nytt liv

Lilla, lilla Ivan... Vi var på föräldragrupp idag. Ivan var lite småtrött när vi gick. Han somnade dock inte på vägen och jag packade upp honom när vi kom fram. Under gruppmötet var han nyfiken och skulle titta på allt - som vanligt... Efter ett tag kändes han trött och jag tänkte passa på att ge honom lite mat innan han somnade. Innan han somnade ville jag be bvc-tanten kolla på Ivans utslag han har nu igen. När hon kollar så böjer jag mig ner för att ta upp en ny blöja (vi skulle passa på att väga också). Helt plötsligt hör jag ett vrål utan dess like. Jag inser att det är min son som skriker. Hans trötthet hade troligen blivit övertrötthet och det i kombination med att jag "försvann" gjorde honom rädd. Jag fick på ungen hans nya blöja, tog alla saker och for ut i en soffa. Ungen var nämligen helt otröstlig både med och utan napp och då är det illa... Det tog säkert fem minuter innan Ivan slutade gallskrika. Där satt jag med honom i knät och skulle försöka få på honom kläder och bädda ner honom i vagnen så att han skulle få sova. Han somnade direkt när vi gick.

När han sen vaknade igen åt han lite men det mesta rann ner på tröjan så jag tog bort flaskan. Det fick jag inte, han blev arg på mig... Han skulle sitta i knät och mysa med flasknappen i mun bara. Lillknatte... Det tog nästan en timme innan han blev sig själv igen.

Jag har märkt lite sådana här tendenser tidigare. Men då har det handlat om att jag bäddat ner Ivan i vagnen och vi ska gå ut. Ser han då inte mig så blir han ledsen. Jag får inte gå och hämta jackan eller gå och kolla att jag gjort ditten eller datten. Direkt när jag försvinner ur hans synfält gnäller han. Det är dock bara i den situationen jag märkt av det förr. Eller ja, när maten är slut och jag ska hämta mer kan han ju bli sur när jag går men då är han ju fortfarande hungrig och blir förbannad för att han inte får mat.