Ett nytt liv

På jobbet idag fick jag frågan om jag fortfarande kan se mina tår om jag står rakt upp och ner. "Ja, självklart" sa jag och skrattade. När jag tittade ner mot golvet satte jag skrattet i halsen. Jag kan inte se mina tår. "Nej, du har ju skor på dig" var Uffes kommentar till det hela. Men jag såg inte skorna heller. Inte ens fast dom är knallröda och lyser som en brandbil. De senaste två veckorna har magen blivit ofantligt mycket större. Poff sa det...

Pyret har varit väldigt aktiv här ett tag igen nu. Kände ju nästan ingenting under en vecka. Men det tar han igen nu... Natten till måndag sov jag otroligt oroligt och vaknade säkert ett 15-tal gånger. Varje gång levde lillen om som 17. När sover han egentligen? Fast det är samtidigt väldigt mysigt att hela tiden känna honom närvarande. Det är lite som att ha en hemlig kompis. Jag sitter vid fikat på morgonen och är trött, får en spark och blir genast mycket gladare. Och ingen annan som märker vad som händer.

Jag har ont nu. Ont i ryggen. Och i sidorna. Och under magen. Ska till sjukgymnasten och få ett träningsprogram på torsdag. Efter det ska jag till kiropraktorn. Hoppas på att han kan "knäcka" ryggen så att den blir bättre. Får så ont av att jag sitter mycket. Tror jag i alla fall. Det gör ont när jag sitter länge på jobbet. Och i bilen hem på kvällen. Hemma mår ryggen bättre för då är det lättare att gå en sväng eller sätta sig på något annat sätt eller till och mig gå och vila. Det behöver inte bli värre än så här...

Om 81 dagar kan jag kanske se mina tår igen. I alla fall är det så många dagar kvar till beräknad förlossning. Heja, tiden går!