Det var en helt vanlig måndag...
I måndags skulle jag på ultraljud. Hoppades på att slippa (att Ivan redan skulle vara ute) men det hade inte hänt något och det var bara att palla sig iväg. Jag var ju inte orolig för lillen. Kände ju att han rörde sig hela tiden så jag visste ju att han fick näring. Det visade ultraljudet också. Däremot hade jag för lite fostervatten. Barnmorskan sa att jag skulle räkna med att bli igångsatt mot slutet av veckan om inte lillen kommit ut av sig själv då. Det behövde inte vara någon fara med för lite vatten men för att vara på den säkra sidan fick jag en tid för koll på Danderyd.
Uffe hade inte varit med på ultraljudet men kände att han behövde vara med på Danderyd så han kom farande från jobbet. Det blev en lång väntan dock. Trötta och hungriga fick vi till slut komma in till doktorn. Lillen kollades upp och han mådde bra. Däremot gillade inte läkaren hur lite vatten det var. "Vi vill sätta igång dig. Imorgon är det fullt och på onsdag finns det en plats kvar." sa läkaren. "Jaha, och så drar det ut på tiden så blir det på julafton då" tänkte jag. Läkaren fortsatte dock med "Men jag tänkte att två dagar hit eller dit, vad säger ni om att gå ner på förlossningen och sätta igång i kväll?" HJÄLP!
Vi tyckte att det inte var så mycket att snacka om så vi knatade iväg. Fick i oss mat och sen, vid 19.15, fick jag något medel för att förlossningen skulle börja. Fick värkar rätt fort. 22.15 kom en läkare och förvarnade om att det kanske behövdes ett kejsarsnitt. Den lilla mängden vatten kunde bero på att moderkakan var på väg att ge upp. Uffe och jag hann inte reagera så mycket för fem minuter senare kom samma läkare in och drog iväg med mig och sängen och sa att "det måste bli kejsarsnitt!". Uffe hann knappt med i svängarna.
Fick spinal i ryggen. Tog lång tid då den inte riktigt ville fastna. När den väl kom på plats "försvann" halva min kropp på nolltid och snittet lades. Det kändes läskigt att någon stod och "grötade" i min mage. Uffe och jag hörde ett litet pip. Sen ett till. Det var vår son! En väldigt snabb skymt fick jag av pyret innan han och Uffe försvann. Jag gjordes klar. Var helt borta i skallen, tyckte att det snurrade... Uffe och lillen kom tillbaka. Uffe såg väldigt stolt ut och försökte visa knytet för mig. Inte det lättaste när jag låg ner... En sköterska visade till slut upp lillen innan jag rullades till uppvaket och Uffe och lillen försvann för mätning och vägning och så vidare.
Jag låg på uppvaket i ca tre timmar. Kämpade som 17 för att få tillbaka känseln och rörligheten i benen eftersom det var det som krävdes för att jag skulle få återförenas med mina pojkar. Fick höra att lillen var kall och att Uffe fick värma honom, annars hade dom fått komma upp till mig. Till slut var jag pigg nog och rullades till vårt rum. Uffe och lillen kom strax därefter. Då lillen fortfarande var kall fick han ligga mot mitt bröst och värmas hela natten. Riktigt mysigt! Resten är en annan historia. Dagen var till ända och det blev till slut inte riktigt en helt vanlig måndag...
Lillen har för övrigt fått namnet Ivan. Det kändes så rätt när han var ute att fortsätta säga Ivan om honom. Han mätte 51 cm och var 3150 gram tung.
Uffe hade inte varit med på ultraljudet men kände att han behövde vara med på Danderyd så han kom farande från jobbet. Det blev en lång väntan dock. Trötta och hungriga fick vi till slut komma in till doktorn. Lillen kollades upp och han mådde bra. Däremot gillade inte läkaren hur lite vatten det var. "Vi vill sätta igång dig. Imorgon är det fullt och på onsdag finns det en plats kvar." sa läkaren. "Jaha, och så drar det ut på tiden så blir det på julafton då" tänkte jag. Läkaren fortsatte dock med "Men jag tänkte att två dagar hit eller dit, vad säger ni om att gå ner på förlossningen och sätta igång i kväll?" HJÄLP!
Vi tyckte att det inte var så mycket att snacka om så vi knatade iväg. Fick i oss mat och sen, vid 19.15, fick jag något medel för att förlossningen skulle börja. Fick värkar rätt fort. 22.15 kom en läkare och förvarnade om att det kanske behövdes ett kejsarsnitt. Den lilla mängden vatten kunde bero på att moderkakan var på väg att ge upp. Uffe och jag hann inte reagera så mycket för fem minuter senare kom samma läkare in och drog iväg med mig och sängen och sa att "det måste bli kejsarsnitt!". Uffe hann knappt med i svängarna.
Fick spinal i ryggen. Tog lång tid då den inte riktigt ville fastna. När den väl kom på plats "försvann" halva min kropp på nolltid och snittet lades. Det kändes läskigt att någon stod och "grötade" i min mage. Uffe och jag hörde ett litet pip. Sen ett till. Det var vår son! En väldigt snabb skymt fick jag av pyret innan han och Uffe försvann. Jag gjordes klar. Var helt borta i skallen, tyckte att det snurrade... Uffe och lillen kom tillbaka. Uffe såg väldigt stolt ut och försökte visa knytet för mig. Inte det lättaste när jag låg ner... En sköterska visade till slut upp lillen innan jag rullades till uppvaket och Uffe och lillen försvann för mätning och vägning och så vidare.
Jag låg på uppvaket i ca tre timmar. Kämpade som 17 för att få tillbaka känseln och rörligheten i benen eftersom det var det som krävdes för att jag skulle få återförenas med mina pojkar. Fick höra att lillen var kall och att Uffe fick värma honom, annars hade dom fått komma upp till mig. Till slut var jag pigg nog och rullades till vårt rum. Uffe och lillen kom strax därefter. Då lillen fortfarande var kall fick han ligga mot mitt bröst och värmas hela natten. Riktigt mysigt! Resten är en annan historia. Dagen var till ända och det blev till slut inte riktigt en helt vanlig måndag...
Lillen har för övrigt fått namnet Ivan. Det kändes så rätt när han var ute att fortsätta säga Ivan om honom. Han mätte 51 cm och var 3150 gram tung.
Kommentarer
Trackback
